onsdag 5 november 2008
Tråkigt men sånt händer här i livet
Synd att det skulle bli som det blev, trodde att vi skulle kunna ha pratat som vuxna men det gick tydligen inte för sig. Det är inte bara jag som har gjort fel, det är vi båda. Jag vågar i alla fall stå för det jag säger och gör , men du kryper iväg och inte vågar stå för det du säger och gör. Du kan inte komma och säga att jag inte har försökt att, prata med dig för det har jag verkligen försökt men du slår ju bara dövörat till. Tänker inte ha något mera med dig att göra på ett tag nu. Det blir nog bäst så för oss båda två.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar